Christian är på partistämma och jag är mitt en stor jävla känslostorm och bara vänta tills Christian kommer hem så jag får ventilera med honom. Han är den smartaste jag vet, och han känner mig så bra, så han säger alltid de rätta orden och får mig att se saker jag annars inte skulle ha sätt.
Att kalla Christian för min pojkvän känns ibland otillräckligt. Han är inte bara min pojkvän. Han är min bästa vän. Han är min klippa. Mitt lugn och min ventil. Jag kan berätta allt och jag vet att han tar mig seriöst när jag behöver höra att mina tankar är viktiga och skrattar tillsammans med mig när jag trasslat in mig i något tankenät som bara är heltokigt. Du gör mig hel, älskling. Du hjälper mig att se och förstå. Du får mig att känna att jag inte alltid ligger helt utsprängd med delar av mig själv överallt.
Du får mig att förstå att jag är viktig, att jag betyder något. Att jag är en del av allt. Att jag är en del av oss och vi har. Det är helt fantastiskt. Det sista får du säga högt för dig själv med värmländsk dialekt, för det vet jag att du tycker är roligt av någon anledning. Tack för dessa 2 år och 7 månader <3
En vinter bild. Vintern är inte så mörk när man har självaste solen som pojkvän <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar